Huayana Potosi

Har ar jag pavag efter 1 timmes vila fran High camp ner till Base campen

Det var sjukt att se landskapet vi tidigare passerat helt obemarkt i skydd av morkret. Vackert!

Choklad samt vattenpause

Pavag tillbaka till high camp

Aven detta vy fran toppen

Slapar mig upp dom sista meterna...

Vilken kansla!! On top of the world!

Vy fran toppen

Ungefar i mitten utav den sista tunga klattringen var solen pavag upp och jag tog en bild over min axel. Jag holl pa och hyperventilerade for att fixa klattringen och nar man vande sig om och sag det har sa var det ju inte lattare att fa luft. Bilden ar inte ens halften sa bra som verkligheten.
Det var obeskrivligt vackert!

Forsok till bild under borjan av nattklattringen

Dag 3

Vi blev vackta redan klockan 24.00 och efter koka-te och en bit brod sa tog vi pa oss all utrustning och runt klockan 01.00 begav vi oss ut for att bestiga Huayana Potosi!
Lattare sagt an gjort kan jag ju borja med att saga.
Forsta 2 timmarna gick ganska bra och jag kande mig frasch trotts att vadret borjade bli mer och mer blasigt och snon yrde upp i ansiktet hela tiden. Sakta men sakert borjade jag kanna kylan krypa i bade fingrar och tar. Hojden borjade ocksa ta ut sin ratt och huvet kandes tyngre och tyngre.
Det var manga ganger jag kande att jag inte orkade mer och i ungefar 4 timmar fokuserade jag pa nasta steg och forsokte att inte titta for lang framfor mig. Jag ar, sahar efterat tacksam over att det var natt och backsvart ute nar vi gick uppfor sa man inte sag hur lang och hur brant man hade kvar att vandra. Tror nog inte jag hade fixat det i dagsljus.
Pa grund av vinden sa trodde inte guiden att det var mojligt att ta sig upp till toppen da man var tvungen att passera forbi en mycket smal bergskam med mer eller mindre stup pa bagge sidorna. Han sag dock hur garna vi ville ta oss till toppen och hur lang vi nu hade gatt far att na den sa han erbjod att ta oss till toppen via en annan vag. Den var mer teknisk och fysiskt kravande och jag kande att det finns inte en chans men Noam tyckte att vi skulle testa och se hur lang vi kom. Han skulle inte kunna bege sig tillbaka och veta att han inte forsokte sa han overtalade oss att gora ett forsok. Vagen vi skulle ta till toppen var egentligen till for licensierade klattrare (vilket ingen av oss var) och innebar en stigning pa 200 meter och ca 60 graders lutning. Jag vet att jag varit javligt slut och trott forut men jag kan inte komma pa nagot jag gjort som varit jobbigare, bade fysiskt och psykiskt.
Jag var sa jaaaavla stolt nar jag nadde toppen. Jag var helt slut och hade ingen energi kvar i kroppen what so ever. Klockan var typ halv sju pa morgonen och solen hade precis gatt upp nar jag tillslut formadde att placera min kropp pa toppen. Utsikten var helt otrolig! Det kanndes som om man stod pa toppen av varlden. 6088 meter over havet!!

Nar man val satt uppe pa toppen sa var man inte speciellt sugen pa att ta samma vag tillbaka och vi hade dessutom brottom ner pga grund av att solen smalte isen pa vissa passager hem som blev direkt farliga att passera. Det gick betydligt battre an jag trodde, man var sa javla nojd att man nadde toppen sa man tankte inte pa att man var trott och utmattad, fyllde desutom pa energin med hjalp av en snickers jag hade med mig som nu hade gatt fran isbit till atbar i solen som nu lysste oss i ogonen. Det daliga vadret fran natten var som borblast och solen varmde och tinade bade mina fingrar och tar. Nu sag man vart man hade gatt pa vagen upp och hur fantastiskt vackert landskapet var!

Efter 9 timmars vandring/klattring var vi tillbaka pa High campen och dar fick vi vila 1 timme innan vi var tvugna att bege oss ner till Base camp och avfard tillbaka till La Paz.
Det var som sagt det jobbigaste jag kan komma pa att jag gjort men det var absolut vart varenda krona.
Vilket haftig upplevelse, man blir sa grymt stolt nar man fixar nagot som ar sa tungt att man inte tror att man ska klara av det!

Val i La Paz och tillbaka pa hostellet blev det en helt undernart skon dusch och traffa grabbarna for att ata och ta en ol och fira att vi fixade det!. Efter det blev det sangen och jag hade inga som helst problem att somna! =)

Jag och Noam lyssnar pa finalen mellan Holland och Spanien

High Camp 5130 m.o.h.

Massor med sten!

Den sista biten innan man nadde campen var den tyngsta och brantaste. Mycket sten!

Pause och dags for lite extra energi i form av kokablad.
En riktig livraddare for att tackla hojdskillnaden.

Vandringen fran Base camp till High camp bestod bara av barmark sa all utrustning for isklattring bar vi med oss.

Paul, Noam och jag precis innan avfard fran Base camp

Vaskan packad infor dag 2

Dag 2

Efter frukosten packade vi vaskorna ocg begav oss mot High camp. Det var en vandring som tog oss ungerfar 3 timmar och och en stigning pa 430 meter. Det var ganska tungt da man var tvungen att bara med sig all utrustning samt att luften blev tunnare och tunnare.
Det var riktigt skont nar man val nadde campen och kunde slappa all utrustning och vila samt ata lunch. Vadret var mycket fint med bla himmel och sol till en borjan men nar vi kom till High campen sa borjade det sakta bli blasigare och kallare. Vi spenderade ca 12 timmar pa vila men det var mycket svart da det var riktigt kallt, vattnet bredvid min sovsack fros till is under dom 2-3 timmarna jag lyckades sova. Vi lyssnade aven pa finalen mellan Holland och Spanien, vilket var intressant da jag inte forstod ett ord av den minst sagt hettsiga kommentatorn. Men jag forstod iallafall ett ord, GOOOOOOOOOOOOOAAAAAAAAALLLLLLLLLL! =) Det ar lite som att dom tavlar i vem som kan skrika goal langst har och tro mig, dom ar grymma!

Sebastian visar en teknik att ta sig ner pa, ser helt sjukt ut. Han bara gick nerfor nastan 90 graders lutning.

Jag och Richard ar nojda med dagens traning

Nar man val fick snitts pa tekniken sa kandes det som att man kunde ta sig upp overallt, det var grymt faste i sprikskorna.

Man gick 3 och 3, 1 guide och 2 gringos. Har ar forst guiden Sebastian och efter honom Noam, en Israelisk officer samt Paul, skon kille fran London. Min guide hette Alexander och jag hade aven Richard, ocksa fran England efter mig. Richard hade klattrat lite forut men annars var vi alla nyborjare

Val uppe pa glaciaren.

Pavag Dag 1 for att ova isklattring

Forsta campen pa 4700 m.o.h.

Huyana Potosi, 6088 m.o.h.

Efter ett antal dagar i La Paz utan att kunna gora nagot mer an strosa runt i staden pga av mitt franvarande visakort och brist pa kontanter sa traffade jag tillslut Heidi och Tine som jag tidigare traffat i Samaipata och kunde darfor lana pengar av dom.

Det gick knappt 1 timme innan jag brant halfte av dom 2000 bolivianos som jag lanat pa en 3 dagars klattring pa berget Huayana Potosi, val investerade pengar skulle det visa sig.

Dag 1

Forsta dagen begav vi oss klockan 09.00 pa morgonen fran La Paz mot Base camp som lag ungefar 2 timmar i bil bort och 4700 m.o.h.
Efter att vi kakat lunch sa begav vi oss ut pa en vandring pa cirka 40 till narmaste glaciar dar vi skulle trana pa isklattring. Efter att vi bytt om och fatt pa oss all utrustning samt fast sakerhetslinan sa var det bara att ge sig upp. Guiden larde oss olika tekniker att ta sig upp och ner och hur man hanterade ishackan pa basta sett osv. Aven om det var ganska tungt att klampa runt men spikskorna sa var det ingenting mot vad som komma skulle =)
En bra dag och efter kvallsmat var det bumms i sang for att vila upp sig till dag 2.

La Paz

En singletrack bana som var valfri att aka och som jag sjalvklart var tvungen att prova. Det var betydligt svarare an jag trodde! Nara att tippa over ett par ggr.

Ett kort break innan sista etappen.

Det var en hel del kors langst med vagen...

Gringobilden med hela ganget pa en av dom farligaste och mest olycksdrabbade platserna, balkongen.

En del riktigt branta passager

I borjan innan man kom till sjalvaste "Death road" sa var det asfalt i ungefar 20km, det gick undan! Har ikladd hela cykelkittet, cykeln var riktigt skon att aka pa!

Pa toppen dar vi startade

Death Raod "El Camino de la Muerte"

Jag hade innan jag kom hit hort talas om "Varldens farligaste vag" som det skulle finnas mojlighet att aka nerfor sa efter att ha strosat runt en del sa hittade vi en Agnecy som verkade bra och jag kande mig bara tvungen att boka.

Efter ca 1 timme i minibuss var vi framme vid starten som var pa 4700 m.o.h. Vagen slingrar sig sedan nerat ungefar 64 km innan man slutar pa ca 300 m.o.h. En sjuk vag vill jag lova. I borjan gick det fort och det var bra asfaltsvag men det gick ganska snart over till acklig grusvag men stora stenar och pa sina stallen var vagen inte bredare an 2 meter. Inga vagracken what so ever! Jag kan inte fatta att vagen tidigare var trafikerad. Innan 2006 var det den officiella vagen och den tog livet av ca 1500 manniskor per ar! Sedan 2006 anvands vagen andast for cykling och och fa bilar for folk som bor i anknytning till vagen. Numera dor i snitt 2-3 personer per ar. Senaste dodsfallet var en Israelisk turist som for ungefar en manad oforklaringt cyklade over kanten. Pa sina stallen innebar "kanten" ett stup pa 200 meter.

Det var en javligt haftig upplevelse med en otrolig omgivning och fina utsiktplatser. Jag var tvungen att fokusera sa mycket pa vagen framfor mig sa jag blev inte jatteskramd av kanten och stupen bredvid. Vilket var ganska skont...

Det ska forestalla mig, en av intarnerna som malade

San Pedro Prison

Efter att ha last boken El Choco samt lyssnat pa dokumentaren pa P3 om Jonas och hans vistelse pa San Pedro fangelset i La Paz sa var jag ju sjalvklart valdigt nyfiken pa om det fortfarande gick att muta sig forbi vakterna och ta sig in pa sjalvaste fangelset. Tanken gnagde mig ett par dagar och jag kannde att jag inte riktigt vagade och att det kanske var dumt att kolla upp det sjalv. Som sent fran ovan sa stotte jag pa en grupp pa 3 personer som percis skulle bege sig till fangelset. En av dom, en kille fran Irland hade redan fatt tag pa ett nummer till en pa insidan av fangelset och killen hade hanvisat honom till parken som ligger precis framfor fangelset.

Nar vi kom fram till parken sa han vi knappt satta oss ner pa en av bankarna innan en skumm kille vid namn Sebastian kom fram och presenterade sig. Vi pratade lite allmant och han var fra Holland och hade akt dit for smuggling. Holland hade precis nagon timme innan besegrat Slovakien i attondelen sa han var nojd och glad over det.

Efter att ha snackat ett tag sa fragade han om vi hade pengar och om vi inte ville komma in och ta oss en titt.
Vi fick inte ga i grupp sa vi gick en efter en in. (pa framsidan mitt framfor ogonen pa vakterna!)
Val inne sa blev vi ledda till ett kontor och dar blev vi visiterade och sedan blev vi ledda till ett annat kontor dar en kille som hette George presenterade sig sa som varan guide. George hade haft lite otur med lagen tyckte han och han hade redan suttit i fangelse i Californinen for att ha forsokt smuggla 6 kilo kokain. Han hade dock inte angett sin chef sa hans chef hade som tack fixat en bra advokat till honom som fick ner straffet fran 20 till 4 ar och nu hade han blivit deporterad till hemlandet och satt i San Pedro.
Tillsammans med George samt 2 andra fangar som skulle angera vara "vakter" sa att dom intagna inte skulle ge sig pa oss eller forsoka rana oss gav vi oss ut pa en "rundtur"

San Pedro fangelset ar ett mycket speciellt fangelse, ni som last boken vet det redan.
Nu var dar ca 1500 fangar men med barn, fruar samt slacktingar tror dom att det sakert ar det dubbla.
Fangelset har till och med ett dagis for dom yngsta barnen.

Nar man kommer in pa fangelset sa mots man av ett litet "torg" och stallet har restauranger, kiosker och mindre markander, dom intagna skoter allt och for att overleva pa fangelset maste man ha pengar. Allt kostar pengar, till och med en cell kostar. Har man inte rad att kopa en for mellan ca 100-500 USD sa kan man hyra och dom billigaset kostar ca 100sek i manaden (beroende pa vilken avdeling man bor pa, den rikaste avdelningen, La Posta fick vi inte besoka). Fangarna jobba och tjanar sina pengar pa olika sett. Dom som har det bast ager lagenheter, kiosker eller restaurenager och andra jobbar med att tvatta klader, salja smycken eller annat dom tillverkat. Det ar stora klasskillander och har man inte pengar ar man sakerligen kord.
Polisen kommer bara till fangelset 2 ggr per dag for att rakna fangarna, en gang pa morgonen samt en gang pa kvallen. Utover det sa ser man inte en anda polis. Hela fangelset styrs av fangarna! Helt korrupt, vi fick hora att en av dom rikare fangarna mutade sig ut for 2 veckor semester for en tid sedan...

Killen som sag till att vi fick 2 vakter med oss var sjalv seriemordare och George hade inte vagat fraga hur manga han dodat men han hade nu spenderat 21 ar pa fengelset och tro mig, kille var stor och creapy! Vi fick hora historier om hur dom brukade behandla valtaktsman och folk som inte skotte sig, det var inga trevliga historier.

Det sags aven att fangelset overgar till mer eller mindre kokainfabrik pa nattetid. Inget jag kande for att fraga om men jag kan absolut tanka mig att det ligger nagot i det...

En sjuk och surrealistisk upplevelse!

For er som inte last boken El Choco sa kan jag starkt rekomendera den. Finns aven en dokumentar som man kan ladda ner pa P3:s hemsida. Yttligare en bok finns om fangelset och den heter Marching Powder av Rusty Young. Jag har sjalv inte last den an och George sa att andast 50 procent av det som star i den boken ar sant. Men aven om den kanske ar lite kryddad sa har jag har hort att den ska vara bra...

Haxornas marknad, fanns en del lustiga saker har. Tydligen ska det bringa lycka att ha ett Lamalik under husgrunden. Jag hoppade den, kanns lite meckigt att slapa runt pa.

Daniel fran Brasilien forsoker forhandla pa haxornas marknad

En av dagrana spenderades pa ett Cocamuseum, mycket intressant.

Jag och Shane ute och strosar

I Huvudstaden...

Efter over 1 vecka i Rurrenabaque med Pampastur samt en del softade pa hostellet och ett gang VM matchen sa kanndes det som att det var dags att bege sig vidare. Nasta stopp skulle bli La Paz och jag valde att mot rekommendationer ta bussen mellan Rurre och La Paz, det var ett dummt beslut, 20 timmar av misshandel pa en trang buss med riktigt daliga vagar.

Nar jag val kom fran till La Paz ca 06.00 pa morgonen sa var jag (om jag far tro killen som varnade mig) nara pa att bli ranad av en sk. inte OK taxi. Man ska tydligen kolla riktigt noga och se sa att taxin har antingen en san dar fin neonskylt eller ett telefonnummer pa sidan for att den ska vara saker. Detta hade jag saklart inte en aning om och taxin jag precis valt hade saklart varken nummer eller skylt. Tack vare en vanlig sjal som kom fram till mig och namnde just det sa lyckades jag i sista sekund byta taxi och kom lungt och sakert fram till hostellet.

Forsta 2 dagarna spenderade jag pa en riktigt chill hostell, Onkels-Inn. Det var tungt for huvudet att komma fran Rurrnabaque som ligger i Regnskogen till La Paz som ar varldens hogst belagna huvudstad pa ca 3700 m.o.h.
men efter 2 dagar kandes det dock OK och jag byte hostell till ett med lite mer folk och fest, Loki.
Dar traffade jag Shane som jag tidigare traffat pa Pampasturen i Rurre.

Sjalvklart sa passade jag pa att tappa bort mitt andra Visakort ocksa sa nu far man hushalla med pengarna man har och halla tummarna pa att posten i Bolivia ar effektivare an jag befarar...