En singletrack bana som var valfri att aka och som jag sjalvklart var tvungen att prova. Det var betydligt svarare an jag trodde! Nara att tippa over ett par ggr.
Ett kort break innan sista etappen.
Det var en hel del kors langst med vagen...
Gringobilden med hela ganget pa en av dom farligaste och mest olycksdrabbade platserna, balkongen.
En del riktigt branta passager
I borjan innan man kom till sjalvaste "Death road" sa var det asfalt i ungefar 20km, det gick undan! Har ikladd hela cykelkittet, cykeln var riktigt skon att aka pa!
Pa toppen dar vi startadeDeath Raod "El Camino de la Muerte"
Jag hade innan jag kom hit hort talas om "Varldens farligaste vag" som det skulle finnas mojlighet att aka nerfor sa efter att ha strosat runt en del sa hittade vi en Agnecy som verkade bra och jag kande mig bara tvungen att boka.
Efter ca 1 timme i minibuss var vi framme vid starten som var pa 4700 m.o.h. Vagen slingrar sig sedan nerat ungefar 64 km innan man slutar pa ca 300 m.o.h. En sjuk vag vill jag lova. I borjan gick det fort och det var bra asfaltsvag men det gick ganska snart over till acklig grusvag men stora stenar och pa sina stallen var vagen inte bredare an 2 meter. Inga vagracken what so ever! Jag kan inte fatta att vagen tidigare var trafikerad. Innan 2006 var det den officiella vagen och den tog livet av ca 1500 manniskor per ar! Sedan 2006 anvands vagen andast for cykling och och fa bilar for folk som bor i anknytning till vagen. Numera dor i snitt 2-3 personer per ar. Senaste dodsfallet var en Israelisk turist som for ungefar en manad oforklaringt cyklade over kanten. Pa sina stallen innebar "kanten" ett stup pa 200 meter.
Det var en javligt haftig upplevelse med en otrolig omgivning och fina utsiktplatser. Jag var tvungen att fokusera sa mycket pa vagen framfor mig sa jag blev inte jatteskramd av kanten och stupen bredvid. Vilket var ganska skont...
Det ska forestalla mig, en av intarnerna som maladeSan Pedro Prison
Efter att ha last boken El Choco samt lyssnat pa dokumentaren pa P3 om Jonas och hans vistelse pa San Pedro fangelset i La Paz sa var jag ju sjalvklart valdigt nyfiken pa om det fortfarande gick att muta sig forbi vakterna och ta sig in pa sjalvaste fangelset. Tanken gnagde mig ett par dagar och jag kannde att jag inte riktigt vagade och att det kanske var dumt att kolla upp det sjalv. Som sent fran ovan sa stotte jag pa en grupp pa 3 personer som percis skulle bege sig till fangelset. En av dom, en kille fran Irland hade redan fatt tag pa ett nummer till en pa insidan av fangelset och killen hade hanvisat honom till parken som ligger precis framfor fangelset.
Nar vi kom fram till parken sa han vi knappt satta oss ner pa en av bankarna innan en skumm kille vid namn Sebastian kom fram och presenterade sig. Vi pratade lite allmant och han var fra Holland och hade akt dit for smuggling. Holland hade precis nagon timme innan besegrat Slovakien i attondelen sa han var nojd och glad over det.
Efter att ha snackat ett tag sa fragade han om vi hade pengar och om vi inte ville komma in och ta oss en titt.
Vi fick inte ga i grupp sa vi gick en efter en in. (pa framsidan mitt framfor ogonen pa vakterna!)
Val inne sa blev vi ledda till ett kontor och dar blev vi visiterade och sedan blev vi ledda till ett annat kontor dar en kille som hette George presenterade sig sa som varan guide. George hade haft lite otur med lagen tyckte han och han hade redan suttit i fangelse i Californinen for att ha forsokt smuggla 6 kilo kokain. Han hade dock inte angett sin chef sa hans chef hade som tack fixat en bra advokat till honom som fick ner straffet fran 20 till 4 ar och nu hade han blivit deporterad till hemlandet och satt i San Pedro.
Tillsammans med George samt 2 andra fangar som skulle angera vara "vakter" sa att dom intagna inte skulle ge sig pa oss eller forsoka rana oss gav vi oss ut pa en "rundtur"
San Pedro fangelset ar ett mycket speciellt fangelse, ni som last boken vet det redan.
Nu var dar ca 1500 fangar men med barn, fruar samt slacktingar tror dom att det sakert ar det dubbla.
Fangelset har till och med ett dagis for dom yngsta barnen.
Nar man kommer in pa fangelset sa mots man av ett litet "torg" och stallet har restauranger, kiosker och mindre markander, dom intagna skoter allt och for att overleva pa fangelset maste man ha pengar. Allt kostar pengar, till och med en cell kostar. Har man inte rad att kopa en for mellan ca 100-500 USD sa kan man hyra och dom billigaset kostar ca 100sek i manaden (beroende pa vilken avdeling man bor pa, den rikaste avdelningen, La Posta fick vi inte besoka). Fangarna jobba och tjanar sina pengar pa olika sett. Dom som har det bast ager lagenheter, kiosker eller restaurenager och andra jobbar med att tvatta klader, salja smycken eller annat dom tillverkat. Det ar stora klasskillander och har man inte pengar ar man sakerligen kord.
Polisen kommer bara till fangelset 2 ggr per dag for att rakna fangarna, en gang pa morgonen samt en gang pa kvallen. Utover det sa ser man inte en anda polis. Hela fangelset styrs av fangarna! Helt korrupt, vi fick hora att en av dom rikare fangarna mutade sig ut for 2 veckor semester for en tid sedan...
Killen som sag till att vi fick 2 vakter med oss var sjalv seriemordare och George hade inte vagat fraga hur manga han dodat men han hade nu spenderat 21 ar pa fengelset och tro mig, kille var stor och creapy! Vi fick hora historier om hur dom brukade behandla valtaktsman och folk som inte skotte sig, det var inga trevliga historier.
Det sags aven att fangelset overgar till mer eller mindre kokainfabrik pa nattetid. Inget jag kande for att fraga om men jag kan absolut tanka mig att det ligger nagot i det...
En sjuk och surrealistisk upplevelse!
For er som inte last boken El Choco sa kan jag starkt rekomendera den. Finns aven en dokumentar som man kan ladda ner pa P3:s hemsida. Yttligare en bok finns om fangelset och den heter Marching Powder av Rusty Young. Jag har sjalv inte last den an och George sa att andast 50 procent av det som star i den boken ar sant. Men aven om den kanske ar lite kryddad sa har jag har hort att den ska vara bra...
Haxornas marknad, fanns en del lustiga saker har. Tydligen ska det bringa lycka att ha ett Lamalik under husgrunden. Jag hoppade den, kanns lite meckigt att slapa runt pa.
Daniel fran Brasilien forsoker forhandla pa haxornas marknad
En av dagrana spenderades pa ett Cocamuseum, mycket intressant.
Jag och Shane ute och strosar
I Huvudstaden...
Efter over 1 vecka i Rurrenabaque med Pampastur samt en del softade pa hostellet och ett gang VM matchen sa kanndes det som att det var dags att bege sig vidare. Nasta stopp skulle bli La Paz och jag valde att mot rekommendationer ta bussen mellan Rurre och La Paz, det var ett dummt beslut, 20 timmar av misshandel pa en trang buss med riktigt daliga vagar.Nar jag val kom fran till La Paz ca 06.00 pa morgonen sa var jag (om jag far tro killen som varnade mig) nara pa att bli ranad av en sk. inte OK taxi. Man ska tydligen kolla riktigt noga och se sa att taxin har antingen en san dar fin neonskylt eller ett telefonnummer pa sidan for att den ska vara saker. Detta hade jag saklart inte en aning om och taxin jag precis valt hade saklart varken nummer eller skylt. Tack vare en vanlig sjal som kom fram till mig och namnde just det sa lyckades jag i sista sekund byta taxi och kom lungt och sakert fram till hostellet.
Forsta 2 dagarna spenderade jag pa en riktigt chill hostell, Onkels-Inn. Det var tungt for huvudet att komma fran Rurrnabaque som ligger i Regnskogen till La Paz som ar varldens hogst belagna huvudstad pa ca 3700 m.o.h.
men efter 2 dagar kandes det dock OK och jag byte hostell till ett med lite mer folk och fest, Loki.
Dar traffade jag Shane som jag tidigare traffat pa Pampasturen i Rurre.
Sjalvklart sa passade jag pa att tappa bort mitt andra Visakort ocksa sa nu far man hushalla med pengarna man har och halla tummarna pa att posten i Bolivia ar effektivare an jag befarar...
